risker

Fördelarna med många medicinska procedurer är inte ovillkorliga. Det finns också vissa biverkningar och risker och provrörsbefruktning (IVF) är inget undantag.

Eftersom IVF-processen består av ett antal olika steg, kan patienten uppleva olika biverkningar under flera skeden av behandlingen.

1. De läkemedel som används vid IVF-behandlingar kan ge biverkningar som humörsvängningar och huvudvärk. Förutom biverkningar finns det också risker förknippade med bruk av dessa läkemedel. Eftersom du tar mediciner för att stimulera äggstockarna att producera fler ägg, kan det hända att äggstockarna reagerar för kraftigt. Det kan man kontrollera med ultraljudsundersökningar där man antingen ser för många folliklar eller att äggstockarna har blivit avsevärt mycket större. Det är möjligt att äggstockarna sväller ännu mer tiden efter punktionen och börjar utsöndra vätska i bukhålan. Detta kallas överstimulering. Det samlas vätska i bukhålan, vilket kan leda till svullen buk, buksmärtor, illamående, kräkningar, kraftig viktökning (>1kg/dag) andnöd och minskad urinproduktion (ovariellt hyperstimuleringssyndrom-OHSS). I allvarliga fall kan blodet förtjockas, vilket leder till problem med blodomloppet. Om det visar sig att äggstockarna reagerar för kraftigt vid ultraljudsundersökningen, tar man inga risker utan avbryter behandlingen. Om reaktionen är acceptabel men det finns en risk för överstimulering, kommer du att få särskilda instruktioner. Om du drabbas av de biverkningar som beskrivs ovan ska du omedelbart ta kontakt med IVF-sköterskan eller IVF-/gynekologi-kliniken. Läkaren kommer att utföra en ultraljudsundersökning för att avgöra storleken på äggstockarna och se om det finns cystor (vätskefyllda blåsor). Dessutom tittar läkaren efter om det finns fri vätska i bukhålan. Dessutom genomförs en blodundersökning. I regel räcker det med att avvakta, vila och att dricka ordentligt, men i sällsynta fall kan det bli nödvändigt att lägga in kvinnan på sjukhus.
   
   
2. Trots att riskerna i samband med punktionen är relativt låga, drabbas kvinnan ibland av blödningar och i mycket sällsynta fall av en infektion. Om kvinnan drabbas av sådana komplikationer kommer läkaren att inleda nödvändiga behandlingar för detta. Det är ovanligt att organen nära äggstockarna, som exempelvis blåsan eller tarmarna, skadas under punktionen.
   
   
3. Trots att hanteringen av ägg, spermier och embryon sker med stor försiktighet i laboratoriet, är det fortfarande människor som utför IVF-arbetet. Men det är ovanligt med mänskliga fel.
   
   
4. Det finns en risk för mångfödslar. För att chansen att bli gravid ska vara så stor som möjligt, samtidigt som risken för mångfödslar begränsas, följer läkaren en strikt återsättningspolicy. I Sverige flyttas ett eller högst två embryon tillbaka. Det är också möjligt att ett enda embryo som flyttas tillbaka kan ge upphov till enäggstvillingar, precis som vid spontana graviditeter.
   
   
5. Trots att ett positivt graviditetstest är ett glädjande tecken på att behandlingen har lyckats, misslyckas ändå graviditeten i ungefär 25 procent av alla behandlingar. Risken för missfall är cirka 20 procent och 5 procent för ett utomkvedshavandeskap. I dessa fall krävs ibland ytterligare behandlingar, vilket kan göra besvikelsen ännu större.
   
   
6. Det finns än så länge inga tecken på att IVF skulle medföra en ökad risk för medfödda avvikelser. Gynekologen eller IVF-läkaren kommer emellertid inte att ge garantier för resultatet av IVF- eller ICSI-behandlingen. Ibland måste du skriva under ett godkännande innan behandlingen påbörjas. Om det finns en indikation som exempelvis kvinnans ålder (36 år eller äldre) eller medfödda avvikelser i familjen, kan man utföra prenatal diagnostik.
   
   
7. Till sist kan IVF-processen vara psykologiskt påfrestande. Det är viktigt att du försöker minska stressen, exempelvis genom att leva sunt, göra avslappningsövningar och söka stöd hos familj och vänner eller professionella terapeuter.